241
— Jag förstår dig ej, — sade Helena förundrad.
— Ja, ja, dä ä' så simpelt; men nog vore dä bättre att ha sitt eget bo, än att bo så här hos andra.
— Gode Gud, jag förstår dig! — utbrast Helena. — Du vill tillbjuda oss din hydda, vill der gifva oss ett hem?
— Skäm inte så ut mej! — svarade Anna förlägen. — Jag, som så många år bott i nådi lagmans stuga, tycker att herrskapet sjelfva skulle flytta dit; jag är säker, att jag ändå inte blef utkörd. Stora kammarn ä' så varm och ljus, bränsle har ja' inte långt ätter, lite bär och rosor ä dä åt di små, och mjölktåren ha vi oköpandes.
Den goda gummans förslag antogs af den tacksamma Helena, och redan samma höst skulle de lemna staden.
Denna underrättelse tycktes alldeles förkrossa Gerhardina. — Jag får aldrig mera plocka blommor, der han såg mig, aldrig se stranden, der jag först och sist såg honom! — klagade den arma, och Helena hade icke hjerta att bedröfva henne.
Vintern var förfluten och med den återstoden af hvad Helena egde; endast det nödvändigaste var ännu qvar. De första ångbåtarne skulle återföra Gustaf, som icke hade varit hemma sedan systerns vansinne börjat.
Du, som glad och lycklig återser ett älskadt hem och der bland de kära firar hjertats jubelstunder; o, icke vet du de känslor, som bestormade Gustafs själ, då han åter inträdde i det moderliga hemmet, der fattigdomen och lidandet rest sina sorgliga vårdtecken!
De glada, leende barnen, i så starkt afbrott mot de andra dystra föremålen, liknade solskenet på en grafplats, der strålarne bryta sig mot de mörka torfvorna utan att kunna upplifva de hjertan, som stelnat inom deras dystra fängsel.
Gerhardina igenkände Gustaf, och en svag skymt af glädje tycktes upplifva det slocknande ögat; och då hon vid hans sida vandrade kring de leende vårnejderna, tycktes
