244
påminte hon uppmuntrande, när det åter mörknade: — »dina sorgedagar skola hafva en ända!» — fröken Lena lilla, så sade han sjelf. — Det blir nog bättre. — »Är jag den, som lofvar och icke håller!» säger Gud.
Det, som mest kostade på den goda gumman, var det förakt, som Brenners visade fru Werther.
— Om icke nådi' lagman vatt, så ha den der dryga menniskan hvarken hatt dä ena eller dä andra, hvarken karaktär eller gål. Ja' mins nog när han sto å bocka och krusera så djupt, att han höll på att slå näsan i nådi lagmans skrifbol; och nu, den lymmeln, som inte lyftar på hatten för sjelfva fröken Lena! Och han skäms inte en gång att kalla oss tiggarpack! Dä ha han just sagt härom dan till nämndeman i Brö. Söta nådi fru lilla, dä ä bara mej han menar! — tillade hon, då hon såg en suck höja Helenas bröst. — Se, dä kostar på'n att ge ut donation, å att icke få låta den der svartögda mäträssan flytta hit; si, derför ä' han så oräsonlig. Men allt går hem; å Gud förlåte mej, men ja vill icke dö förr än Gud säger: »Pass lur, min herre, här intill skall du gå, men inte vidare!»
Helena, hvilken säkert djupare än Anna plågades af alla de förolämpningar hon måste uthärda, så väl af Brenner som hela familjen, sökte dock alltid blidka den uppretade Anna. Hennes kristliga, stilla fördragsamhet uppsmälte då alltid vreden i Annas själ; men vid hvarje ny förolämpning mot hennes kära fröken Lena uppblossade han åter.
Sådana voro nu Helenas förhållanden, öfver hvilka den ende, käre sonens oväntade hemkomst utbredt ett värmande ljus. Ack, hon behöfde det, hon behöfde, att i högtidsqvällens stilla frid nedböja det trötta hufvudet mot den älskade sonens hjerta!
