245
Adertonde kapitlet.
Hjertandes, Lotta, tror jag icke, att ljusen brinna ut, i fall de icke slockna innan svågers kommer! — sade moster Lovisa, i det hon tillslöt köksdörren och skyndade sig att aftaga de nästan döende ljusen i det rum, der Charlotte och Landers sutto försänkta i den lycksalighet, som uppfyller älskandes själar qvällen före bröllopsdagen.
— Men, mamma, de kunna ännu icke vara här, — svarade Charlotte och upplyfte hufvudet från Landers axel. — Klockan är ju blott sex.
— Gud vare lof, Lotta, att bröllopet blir i morgon; ty se'n, hvad det lider litet framåt, så börjar väl tiden också för dig ha sin gång, fast den nu på en tid just som stått still.
— Är klockan då mera? — frågade Charlotte förvånad.
— Ja, efter som hon midt för dina ögon visar på half åtta.
— Ack, är det möjligt? Men det gifves stunder, då lifvet ligger liksom bakom oss, då ögonblicket är en evighet, —— svarade Charlotte och sjönk åter mot Landers' hjerta.
