247
tagit hårnålarne i de uppsatta lockarne och Axel låtit den alltid tillgängliga borsten göra den öfliga runden i det storlockiga håret, samlades de alla i salen, der det trefliga tébordet blef föreningspunkten.
— Hvart nu, herr brukspatron? -— frågade fru Wendler, då Lemner, med sin vintermössa i hand, bockande framförde sitt: — Ödmjukaste tjenare!
— Jag hoppas fru Wendler förlåter; men jag längtar så mycket till Johanna och är öfverflödig här, derför vill jag ej låta oss båda längre vänta! — Men värdinnan ville ej släppa honom förr än han smakat hennes saffransbröd, ehuru hon visst medgaf, att »blo'n är tjockare än vattnet».
Icke utan synnerligt missnöje tog Lemner plats vid tébordet, der systrarne från de många tébröden så inkommo i bröllopssupén, att den sjudande vattenångan, i likhet med brukspatronens tålamod var nära att försvinna. Charlotte påminte sin mor, och hastigare hade väl aldrig Lemner förtärt så mycket; ty fru Wendler, icke nöjd med hvad gästerna togo, lade för hvar och en en hög, som måste förtäras. Men hvart kom han med sin hastighet? Moster Lovisa hade sjelf icke slutat, och när han ändtligen fått säga sitt: — ödmjukaste tjenare! — och hunnit i släden, så kom Lovisa i håg så många små uppdrag till Landers, att den orolige Lemner knappast någonsin kommit dit, om ej Axel med ett: — Moster förkyler sig ju, — med våld fört gumman in i salen.
Medan bordet dukades, gjorde systrarne besök i köket och derefter i det rum, der de redan tillagade rätterna voro förvarade. Der genomlästes den långa, af Lovisa sjelf skrifna matförteckningen, hvars många tillkrånglade namn framkallade ett fint, af Lovisa obemärkt leende, öfver Heddas läppar. Så beskådades den stora, med sin snöhvita fond, sina högröda blommor utsirade tårtan, under hvilken, efter en fintlig upphöjning af Lovisa, ett litet helgerån föröfvades. Derefter smakades Stockholms-
