248
bakelsen och det gelé, som icke gått i skålarna, och dito den stora pastejens ännu icke hopfogade partiklar, med tal af Lovisa öfver den misslyckade fiskfärsen, hvilken icke var på hennes och mamsell Wargs sätt; men Hedda tröstade henne dermed, att mamsell Warg var så gammalmodig, att ingen numera ville smaka en rätt, lagad efter den förlegade gumman.
— Ja, ja, det hörs, att du tio år senare än jag kommit till verlden, — svarade Lovisa, litet lugnad af systerns ord.
Under allt detta hvilade ett något på prostinnans hjerta, som hindrade henne att med fullt intresse följa Lovisas anordningar, ehuru det så måste se ut. Hon hade förgäfves sökt leda samtalet åt det hon önskade. Lovisa fasthöll det uteslutande vid bröllopet.
— Ack, hvad det ändå måtte vara roligt att tillreda bröllop åt sin dotter, — sade Hedda slutligen direkte — när man, som, du, Lovisa, har både vilja och förmåga!
— Ja, ja, kära Hedda; men det är ett sådant bråk och så många utgifter, att jag är rätt glad, att jag icke har mer än en flicka; ty öfver ett halft år har jag icke tänkt på annat och icke hört annat än bröllopet.
— Men det var sant; du skall väl se hvad linne Jag lagt af åt Lotta, — fortfor hon och öppnade ett stort skåp.
— Nå, så mycket, kära Lovisa! Hvad det var vackert mönster på det här duktyget! Det skall väl på bröllopsbordet?
— Nej, det skall du få se sedan. Allt det här ska de unga ha.
Nu nedtog gumman notan, som med en knappnål var fäst på de grofva handdukarne, och uppläste med mycken förnöjelse det rika förrådet.
— Skulle jag en gång komma att rusta ut Maria, så blir det min sann på annat sätt! — sade prostinnan, som mycket längtat till sista raden.
