250
En gång inkommen i ämnet, var Lovisa outtömlig i beröm öfver Brenner, jemte försäkringar om hans allvarsamma tankar på flickan. Hedda lyssnade och frågade, men tycktes, under allt detta, icke fästa någon egentlig uppmärksamhet härvid, ehuru en mera klarsynt än Lovisa skulle kunnat märka, att hon insög hvarje ord som en lifsflägt.
Under tiden samtalade herrarne om Crusenstolpes »Morianen», af hvilken första delen kort förut var utkommen; och flickorna hade på Charlottes kammare beskådat den vackra bruddrägten.
— Ät gröt, kära Lotta; du har min sann förtjent den, — sade Lovisa, då hon såg, att Charlotte lade för sig så litet af den präktiga risgröten. — Hvad i Herrans namn rodnar du för, flicka? Hjertandes, att du har något att rodna för! Jag kan då i det fallet svara lika väl för dig, som för mig sjelf, — tillade hon och såg på svåger.
— Surrogatet är väl litet misstänkt, — sade Axel, vänd till Landers, med ett leende, hvilket snart satte det lilla sällskapets skrattmuskler i rörelse.
Hos Charlotte stridde säkert underliga tankar, ty det purpurskimrande ansigtet tycktes strida mellan löje och tårar; men de senare bortvistes, och det förra spridde en skön glans öfver hela hennes jungfruliga varelse. Axel skulle följa med Landers hem, der moster Lovisa hade bestält honom rum.
Med ett: »i morgon!» och en kyss så lång, som skulle den varit den sista, lemnade Landers Charlotte, och Axel beledsagade sitt »god natt!» med ett litet afskedsqväde åt frihet och jungfrubur.
— Helsa Johanna många gånger och bed henne tidigt vara här! — ropade Maria efter Axel.
— Tack, du goda Maria! — svarade bakom henne en välkänd röst, och Maria slöts i Johannas famn.
Sedan flickorna inkommit i den lilla kammaren, beskådades mera uppmärksamt allt, som tillhörde Charlottes
