255
Nittonde kapitlet.
Vi börja detta kapitel med en ödmjuk bön om ursäkt att vi ej bjuda våra läsare på bröllop; men då moster Lovisa icke kunde bjuda alla sina stadsbor, hvad skulle hon då sagt, om hon varseblifvit så främmande gäster om icke: — Hjertandes, min vän, huru kom du här in? Du har icke bröllopskläder! — Likväl kunna vi, för att vara rättvisa mot moster Lovisa, försäkra, att det var ett »hederligt» bröllop, att bruden var vacker och väl klädd, brudgummen förtjust, att bordet var grant och väl ordnadt, samt att de femton rätterna, enligt alla fruarnes vittnesbörd, voro utsökta och präktiga, ehuru gamla mormor, icke långt ifrån värdinnan sjelf, kallade dem en röra.
— Nå, att ändå den pastejen kunde bli så bra! — utbrast fru Wendler; och då prosten, som var hennes granne, med ett: »hvad befalls?» sökte inhemta det, som han trodde, till honom stälda talet, gjorde hon ganska omständligt reda för utropet och anledningen dertill, hvilket räckte till dess att ett klingande antydde skålarnes början, då hon helt förskräckt utropade: — Hjertandes, strök icke ett af de nya glasen!
Skulle någon önska en närmare upplysning om denna Charlottes högtidsqväll, så kanske finnes det någon i Axels bref till Gustaf, hvilket vi här anföra.