257
Sjelfva förmaket är ej en gång fridlyst från bakelsefat och mina stärkskjortor. Jag begriper icke, att man kan göra sig så mycket besvär för julen, och en sådan jul som denna, hvilken ej kan blifva treflig. Du icke här, och Alma med sina föräldrar hos en af de högborna tanterna. Det vill säga, att vi med fru Ringman och hennes långa dotter, jemte brukspatronen, passera juldagen och annandagen; draga af tredjedagen till moster Lovisa för att införas bland kaffesystrarne och nya slägtingar; hålla pellen och misslyckade tal — och för allt detta en tärna, som jag aldrig sett, men som jag lifligt kan tänka mig, med småstadsuppsyn och blommor satta här och der, ögonen mot golfvet och klädningen så högt i halsen, som mammas bakrock! Så några dagar derefter i samma sällskapskrets få äran öfvervara brukspatronens hedersdag! Äro ej utsigterna leende? Nej, om jag fått ordna, skulle du varit marskalk och Alma tärna, i den så kallade Rosas ställe. Tänk dig, du och Maria, Alma och jag! Det hade varit presentabelt, så väl för åskådarnes som kontrahenternes hjertan.
Det är besynnerligt, Gustaf, att de personer, vi älska, eller — det behöfs icke så mycket — som blott intressera oss, bli oss dyrbarast i de stunder, vi skiljas från dem, och då vi närma oss de ställen, der vi sett och hoppats återse dem. I Upsala tänkte jag mot slutet sällan på Alma — Hon är ju blott ett barn, — sade jag alltid, då mitt hjerta framstälde hennes ljufva, sköna gestalt. Slutligen behöfde jag ingenting säga, ty Laura upptog alla mina tankar, mina känslor; och hade du icke vakat öfver mig och kallat allt samman en inbillning, en förvillelse, och besvurit mig att icke tala vid henne i ämnet, eller kanske, oaktadt allt detta, hade jag en enda gång varit ensam med Laura, så hade en fullkomlig kärleksförklaring flödat ur mitt hjerta. Men julen närmade sig, och när jag tänkte mig hembygden, så återtog hennes ofördunklade stjerna sitt strålande ljus. Jag tryckte i valsen Lauras hand, drömde
