258
om henne hela natten; men då jag aftonen derpå började min predikan, då stod Alma i sin rena helgonglans för mitt andliga öga. Hon hade så innerligt bedt mig predika juldagen. — Jag får då fara i kyrkan, och det vore dubbel högtid att se julottan och höra Axel predika. — Dessa ord föresväfvade och liksom inspirerade mig. Jag skref för Alma. Så kom jag hem, Alma är borta, jag njuter ej af något, och är otacksam mot ett sådant hem, hvilket nu står nästan i full högtidsskrud; ty det är julaftons morgon jag skrifver denna afdelning, ehuru du, efter aftal, icke får mottaga mitt bref förr än det innehåller hela julens journal. Ack, Gustaf, om du i qväll vore här!
Jag kan icke lägga mig, utan att säga dig några ord. Gustaf, det gifves ej för hjertat en skönare högtid, än en högtid i det egna hemmet. Det är der, som hjertat renast uppfattar kärleken, denna himlens och jordens högsta betydelse, detta ljufva föreningsband mellan båda; det är der, som andakten och den husliga sällheten fira sin jubelfest. Såsom nu har jag aldrig njutit deraf. Är det derför, att jag i tvenne år måst sakna dessa fröjder, eller derför, att djupare känslor hafva vaknat i min själ?
Om du sett det ljusa, jag ville nästan säga stoftfria hemmet, der mamma och Maria ordnat allt så väl, så trefligt, sett den ömhet, med hvilken de beskådade pappas ljufva tillfredsställelse, som uttalade sig i hela hans väsende! Ack, det är ändå qvinnan, som skapar hemmets glädje och frid; mannen blott njuter deraf, men han är värdig att göra det, då han uppfattar det varmt och tacksamt som vår far.
Då brasan flammade vänligt från den snöhvita salsspiseln, när ljusen brunno i klara, lifvande lågor, då inkommo alla, som äta min fars bröd, det vill säga tjenste- och statfolk, med rena kläder, glada ansigten och de hjertligaste önskningar för en god jul. Och nu, hvilken skön sabbatstund! Pappa talade enkla, vackra ord om
