259
julens betydelse, om hemmets och hjertats frid. Vi knäföllo alla omkring honom, och jag kan säga, att vi alla voro en tanke, en ande, en bön, och att himlens välsignelse hvilade öfver oss. Sedan drucko vi té, bröto julklappar och åto sötgröt; men den stilla glädje, som låg utbredd öfver allt och som gjorde allt så ljuft, så högtidligt, den kan icke uttalas. Den enda skuggan — ack, att allt skall hafva en sådan! — var saknaden efter dig; och jag kände i dessa, som i många andra stunder, att det är med sann broderlig kärlek mitt hjerta är fäst vid dig, ty brodern, den älskade, felades. Om Maria saknade dig såsom sådan, kan jag ej säga, och du ville kanske icke heller höra det; men att du fattades henne, det kan jag säga dig. Pappa talade mycket om dig, och mamma sade moderligt ömt: — Ack, Axel, att du ej kunde öfvertala Gustaf att följa med! Tänk hvad han nu har ledsamt!
Nej, god natt nu! Huru har du haft din julafton? Du har bedt; tänkt på din mor, på Maria, på mig!
Det är en besynnerlig blandning af sällhet och rädsla, när jag tänker, att jag om några timmar skall uppträda som förkunnare af den heliges födelse. Jag har i dylika fall ej så mycket mod som man tilltror mig. Jag känner min ofullkomlighet djupare än någonsin, då jag skall förkunna Guds ord i det templet, der jag samlat de skönaste själsminnen, der alla hafva ett slags fordran på mig, der mitt hjertas anförvandter skola åhöra mig, och jag kanske svika deras förhoppningar.
Nej, ännu en gång, god natt, Gustaf! Jag skall yttermera genomläsa min predikan, bedja Gud om hans hjelp och sedan somna!
Hurra för alla småstadsbor, åtminstone för dem, på hvilkas zenith strålar en sådana stjerna som den sköna, förtjusande Rosa! Hvad äro alla »Gillets» tärnor? Ack,
