260
endast mörka skuggbilder mot denna sol! Hvad är sjelfva Maria? Dock, jag vet icke: Maria är min syster, och som vi icke äro Adams gamla barn i första led, så ser jag henne icke med sådana ögon, och det har du ingenting emot. Men jag skall gå i ordning med frågorna; jag har ju lofvat dig ett slags journal!
Aftonen före bröllopet anlände vi till moster Lovisa, som var sig lik i välmening och vältalighet. Charlotte var liksom litet känslosam af idel blygsamhet, och fästmannen alldeles betagen. Vi sågo brudkransen och åto gröten, hvilken, enligt moster Lovisas utsago, stod uti »ett intimt förhållande till den förra», ehuru förnekandet låg i beviset. Efter aftonmåltiden vandrade jag enligt mosters anordning hem med Landers, der jag helt mekaniskt intog en god säng i en treflig kammare. Morgonen derpå infördes jag i förmaket, der hela familjen var församlad kring kaffebordet. Jag helsade, välkomnades och kom alldeles icke i håg tärnan, hvilken var den enda af dem alla, som jag icke sett; ty hon var borta när jag i höstas var der.
— Min yngsta syster! — sade fästmannen, då dörren öppnades, och — men, Gustaf, här stannar jag! Vore jag målare eller skald, då skulle du få se denna himmelska varelse »med ros till kind och himmelsfärgadt öga», och hennes väsende, så skämtande och ändå så barnsligt ljuft, och ändå ej ett barn som Alma. Hon är sjutton år. Hon förstår kärlekens blomsterspråk, utan att låtsa om det, då Alma icke kan gömma en tanke. Nu blir då aldrig Alma farlig för mig, och det är väl, med hennes högfärdiga mor och Almas uppfostran. Dock, den har ej skämt bort Alma, hon är ett godt och älskvärdt barn; … men nu till bröllopet.
Jag höll pellen mot Rosa, fick en blomsterbukett, som ännu ligger i min plånbok, satt bredvid henne vid bordet, höll tal, och att mina tal voro varmare och mera lyckade än Brenners långa uttänkta föreläsningar, det var