262
stor nyhet! Jag är du med Rosa, har fått du-kyssen och kommit på en ganska förtrolig fot med den lilla tjuserskan.
Var icke bekymrad, Gustaf, för Brenners kärlek till Maria! Det är en eld, som icke antänder henne, och det förundrar mig verkligen, att en flicka kan vara så utan all behagsjuka, att hon, skild från den hon älskar, icke ett ögonblick finner nöje i en ung vacker karls hyllning, på hvilken hvarje flicka, hvarje moder skådar med afund. Mamma och moster äro förtjusta, och Maria manas af dem att vara artig mot honom, som är så hygglig, har en så god syssla och en så rik far; men Maria hör icke på det örat. Pappa, som vanligen genomskådar menniskan, delar, till Marias och din lycka, ej systrarnes förtjusning; och jag, till skam för det beröm, jag en gång för dig slösade på honom, måste säga dig, att jag fruktar, att något rätt godt och ärligt icke finnes i hans själ, ehuru utanskriften är prydlig, liksom sjelfva Öhrnflygt skulle ha skrifvit henne. Men »äpplet faller ej långt från trädet»; ty fadern skall ej vara en rätt hederlig karl. Derom lär du väl bäst kunna upplysa; ty din morfars egendom skall på ett mindre ärligt sätt kommit i hans hand. Det förundrar mig, att du aldrig, sedan du så mycket hört Brenner omtalas, berättat något om hans familj. Men jag igenkämner dig äfven i detta, och allt, som är ädelt, medför sin egen lön. Nej, Rosa skulle vara tidigt klädd, jag skulle möta henne i förmaket, och att deraf förlora en minut, vore en lifstidsförlust. Derför farväl, Gustaf; Maria var här för en stund sedan; och hade du sett den blick, hon fäste på detta bref, så skulle du icke saknat julfröjd. Skrif du nu snart, men icke långa moralepistlar om häftighet, flygtighet, m. m. Var nöjd, att jag vid tjugutvå år spelat ut, och att mitt hjerta härefter är troget i kärlek, som det genom dig alltid varit i vänskap. Din Axel.
