266
tillade han med låtsadt medlidande och en blick på den arma Maria.
— Men huru kom egendomen i hofsekreterare Brenners hand? — frågade prostinnan.
— Jo, vid hennes fars död hade min far egendomen till större delen intecknad, hvilket gjorde, att fru Werthers mor öfvertalade honom att inlösa återstoden. Denna summa användes att sätta hennes son, en vild, gudlös äfventyrare, på fri fot. Min far betalte högt den förfallna egendomen, hvilken nu är i det mest blomstrande tillstånd, och dessutom ett af de skönaste ställen i det vidt besjungna Tjust.
— Vi känna då alldeles icke fru Werther, och hennes son har, såsom en af min sons kamrater, en gång varit i vårt hus.
— Ja, personligen känner äfven jag dem ganska litet; men den familjen är mycket omtalad, och man kan knappt tillbringa en kort tid i Tjust, utan att om dem höra en mängd besynnerliga anekdoter. Svärmeri, stolthet och vansinne äro de egenskaper, som man påstår utmärka densamma.
Det svindlade för Marias ögon, och hon var nära att falla i Johannas armar.
— Förtalet är vanligtvis den medlidandets gärd, som verldsmenniskan gifver sorgens och olyckans barn, — sade prosten med allvar; — och min tro är, att det här varit fallet, ty en älskvärdare yngling än Werther har jag aldrig sett. Det är en renhet i hans karakter, en mångfald i hans själsegenskaper, som måste tillvinna honom hvarje god menniskas högaktning, och som måste kasta en härlig dager på den mor, som uppfödt en sådan son, hon må för öfrigt bo i hyddan eller palatset.
— Det vare långt från mig att kasta någon skugga på Werther. Jag delar fullkomligt herr prostens tanke, och har derför icke uttalat mitt eget, endast det allmänna omdömet, — svarade borgmästaren med listigt dold
