267
vrede. — Men låt oss välja ett annat ämne och till en början dricka ett glas! Herr prost, tillåt mig hafva den äran! — tillade han, artigt fattande det ifylda punschglaset.
Maria andades åter, och med en blick af obeskriflig tacksamhet tackade hon den gode fadern.
Borgmästaren syntes gladare än förut. Han trodde sig blandat en giftdryck åt Marias kärlek, hvilken skulle blifva hans lifselixir; men vi aflägsna oss ofta från målet, då vi tro oss hinna det.
Till all lycka återkom Axel först efter samtalets slut, då han gladt och hjertligt framförde Gustafs helsningar till föräldrar och syster.
— Inga tysta tal med Maria, Axel! — varnade modern allvarsamt. — Det kunde på henne kasta en misstanke, som torde störa hela hennes lycka. Jag fruktar nog ändå, att pappa i sin välmening stört den.
Emellertid var något stördt i sällskapet, hvilket nu mera nästan liknade ett instrument, öfver hvars strängar en kall, giftig vind framtvingat skärande missljud. Maria var tankfull, systrarne oskiljaktiga och outtömliga i tysta meddelanden, hvilket af prostinnan förklarades som en följd af den nära skilsmessan; dock att ingenting egentligt rörde den, det försäkrade frun på postkontoret (som hon allmännt kallades), hvilken, i anseende till sina genom en öfverdrifven nyfikenhet stärkta hörselorganer och det intresse, hon genom sin fullväxta dotter hade för borgmästaren, af den mindre försigtiga Lovisas tal uppsnappade ungefär följande:
— Fattig kan man bli, utan att taga brudgummen ur en backstuga … Åh, kära du, haf icke bekymmer! Hjertandes! skall hon icke tala om allt i hop för mig … Det lär ej vara för vackert; men lita du på mig! När skämde jag bort en god sak? … Så fort han är gift, skall hon ur huset med … Nu sänktes rösten, på en vink af
