271
Litet hjelp åt de brandskadade, Johanna!
Under varma tårar sjönk Johanna till Lemners hjerta.
— O, Gud välsigne dig för all den glädje du skänker mig! — fortfor hon slutligen. — Huru skall jag någonsin kunna tacka och belöna dig?
— Ej ett ord om den saken, Johanna. Jag hade väl ändå skickat litet till den olycklige presten, som så oförmodadt förlorat allt. Gud gaf oss ju vårt goda för att dela med oss deraf. Dessutom var han min ungdomsvän. Men att han nu fick mera, än han annars fått, samt att jag gaf det med tacksammare hjerta, derför har han att tacka dig; ty han visade dig ju alltid vänskap och deltagande i dina bekymmerfulla dagar, och tror du, att jag någonsin för dyrt eller nog kan betala det minsta goda, som menniskor gjort dig?
Johanna tryckte honom, utan att säga ett ord, ännu en gång till sitt hjerta, och Lemner, ehuru icke språkkunnig, förstod dock detta vältaliga språk.
— Ack, hvad han skall välsigna dig! — återtog slutligen Johanna.
— Åh, han vet ej hvarifrån penningarne komma; ty det står min sann icke: »Johan Lemner» under dem.
Betjenten tillsade, att frukosten vore inne, och de glada makarne utgingo genast i salen; ty näst sin hustru älskade brukspatronen ett godt bord, och visste ingenting värre än kalla biffstekar.
— Stackars Johanna, nu får du ledsamt medan jag är borta, — sade Lemner, och lade kaviar på sin smörgås, — men du skall fara ut och roa dig och bjuda främmande, och ej sitta hemma och leds.
— Nog kommer jag att mycket sakna dig; men icke tänker jag förströ min ledsnad med resor och främmande; den enda rätt välkomna och efterlängtade vore Maria, och om icke prostinnan vore vid så dåligt lynne, skulle jag fara och hemta henne.
