272
— Nu kommer din släde fram, — sade Johanna, då hon hörde bjellror.
— Och det var först om en half timme han skulle vara framme, — svarade brukspatronen och såg på sin klocka.
— Han har då åtminstone icke försummat sig, — inföll Johanna medlande, då hon såg honom närma sig dörren och ihågkom hans fordran af punktlighet.
— Jag förstår, jag förstår, — svarade Lemner leende och lemnade rummet.
— Nå, ingenting plär då störa Lemners matro, — tänkte Johanna; men som matsalen icke låg åt gården, så, stälde hon sig att för kakelugnen hålla den litet svalnande tallriken till brukspatronens biffstekar. Så stod hon ännu, då hennes man åter inträdde, åtföljd af Maria.
— Se här har du litet att roa dig med, Johanna! — sade han med glad belåtenhet och framförde Maria till sin förvånade hustrun. — Det var ju det enda du önskade, det visste jag, och skref det artigaste jag kunde till fru Sylvén, och följden blef, att Maria får vara hos dig några dagar.
Johanna kysste den rosenkindade Maria och sin man, men visste icke, huru hon skulle uttrycka sin tacksamhet för denna dagens glädje.
— Gud vare lof, Johanna, att jag nu sitter här hos dig! — sade Maria, sedan de åter inkommit i kabinettet, efter att till trappan följt Lemner. — Jag behöfde dig i dag bättre än någonsin, — tillade hon innerligt. — Det var så ledsamt hemma; Axel borta, mamma vid dåligt lynne, och pappa sysselsatt med den tråkiga femårstabellen.
— Jag har också mycket längtat efter dig, och nu skola vi rigtigt njuta af vår frihet och ensamhet, och du skall berätta mig allt, Maria! Jag har ju icke rätt rådt om dig sedan hos moster Lovisa.
— Ja, ack ja, Johanna! Men hvar skall jag börja? Jo, jag vet, med kalaset hos dig. Vet du, Johanna, att,
