276
på mina läppar. Han talade så faderligt ömt om Gustaf. Han sade hur mycket han värderat hans uppförande att icke hafva återkommit till julen, icke hafva aftvingat mig ett löfte, att icke med en enda rad framsmygt till mitt hjerta. — Verlden skall kalla er framtid mörk, — sade han, — äfven jag ser i den mörker, längtan, många svårigheter och behof; men ären I blott trogna, så skall Gud hjelpa er, — tillade han, tryckande mig under tårar till sitt hjerta. — Och inför Gud lofvar jag dig, att du aldrig skall tvingas till någon förbindelse; men du skall också lofva mig att icke med löften och eder fästa dig vid Gustaf. Må er förbindelse ännu länge vara ett tyst förbund! Hvad som mest oroar mig, är din mors sorg. Hennes ömhet hade önskat, att din kärlek skulle fallit på någon, som kunnat tillbjuda dig hvad verlden kallar lycka; men vi skola fly till hennes hjerta, det bevekes nog!
— O, denne far, Johanna! I detta ögonblick hade jag för honom velat uppoffra mitt lif, såsom den enda värdiga gärd för så mycken godhet, så mycken kärlek.
— Jag lemnade rummet och mötte Axel, som längtade att af mig höra, om Brenner talat sanning. Jag sade honom allt; men bad, att han skulle förtiga det för Gustaf, hvilket han slutligen lofvade mig; och så talade den gode brodern tröstens ord till mig, ty glad var jag ej. Jag hade bedröfvat mina älskade föräldrar.
— Några ögonblick derefter blef jag kallad till mamma, och mera död än lefvande, inträdde jag i salen. Mamma satt med nedsänkt hufvud, jag mötte hennes öga, hon hade gråtit, jag var nära att falla, jag föll — men i hennes armar. — Jag vet allt, Maria! — sade hon, och häftiga tårar störtade ur hennes ögon. — Förlåt mig! — stammade jag, alldeles förkrossad af hennes smärta. — Måtte du blott icke en annan gång ångra en kärlek, som nu och kanske alltid står som ett hinder för din lycka! — sade hon med en röst, stridande mellan ömhet och förebråelse.
