279
tillade hon; — ty om några dagar företaga vi vår Stockholmsresa.
— Vi få då länge sakna herrskapet? — sade Johanna frågande.
— Åh, några månader blott! När den så kallade karnavalstiden är slut, återkomma vi med flyttfoglarne.
— Komma gossarne äfven att åtfölja herrskapet?
— Ja, det är egentligen för barnens skull som vi göra resan; ty vid informatorer och guvernanter äro vi då alldeles utledsna. Vi hafva också en bestämd otur med dem. Vanligen få vi sådana, som ej duga: och när någon gång lyckan ger oss den, som är skicklig och bra, så få vi ej behålla den. Det senare var fallet med Werther; ty oaktadt sina små egenheter, var då han den bäste vi någonsin haft, — tillade hon och fixerade skarpt den rodnande Maria, — och nu hafva vi beslutat att inackordera gossarne i ett presthus nära Stockholm. Och Alma, stackars liten, hon blir väl så upptagen af läromästare, att hon icke mycket får profitera af nöjena, ehuru hennes onkel, excellensen R—, skrifver, att han just längtar att införa den lilla rosenknoppen i sällskapslifvets solsken. — Och nu afhandlades detta solsken, med alla sina härliga färgbrytningar.
Vid ett litet afbrott, som uppstod, utgick Johanna, och Maria intog hennes plats.
Hennes nåd gjorde nu en anspelning på Marias vana att behandla korgar, i anledning af en liten korg, med hvilken Maria lekte.
Maria nedslog ögonen, men låtsade icke förstå hänsyftningen.
— Vi stå verkligen i stor förbindelse för den lätthet, hvarmed mamsell Maria bortlemnar dessa dödsbud, — sade hennes nåd med ett sarkastiskt leende; — ty nu behöfva vi ej frukta att så snart förlora mamsell Maria.
Johanna inkom, och majorskans ögon öfvergingo från Maria till den lockande brickan, som betjenten i samma
