283
På utsatt dag hade Maria mottagit Almas första bref, och att hon alltid hade tid öfver till dessa samtal, det visade hon under hela sin frånvaro. Och för att litet närmare göra oss bekanta med Almas tankar, få vi kanske meddela ett af de många brefven:
»Min goda, söta Maria!
I dag är sista Innocensen, mitt hopp har länge hvilat på den; men det höll på att komma mig på skam, ty mamma ville nödvändigt, att jag i dag skulle intagas, men pappa sade, att jag vore för mycket barn. — Hon ser icke ut som ett barn, — försäkrade mamma; och då pappa talade om mina fjorton år, sade mamma, att de lätt kunde ökas till femton, så mycket mera som det icke vore långt till min födelsedag. Nu blef pappa allvarsam, ja, jag har aldrig sett honom så bestämd; och att han segrade, det ser du, efter jag sitter hemma och berättar den lilla händelsen för dig.
Jag är alldeles ensam i hela våningen, dock det törs jag ej tala om för mamma. Alla jungfrurna äro borta och Lisette skulle vara hemma hos mig; men jag visste, att Lisettes bror var i staden och skulle resa i morgon, och då bad jag henne gå till honom och läsa igen om mig, och vet du, Maria, att jag är glad än, när jag tänker på huru glad hon blef. Ack, det största nöje är ändå att göra andra nöjda! Hade jag nödgats inläsa äfven tankarne, då hade striden blifvit svår och segern kanske lutat åt tankarnes frihet; men de gå, Gud ske lof, genom lästa dörrar, de anlända direkt till Högadal med allt hvad de samlat, och smyga sig in i den lilla trefliga vindskammaren, och tala om Stockholmsnytt. Hör nu på, Maria!
Ack, hvad jag sett mycket vackert, sedan jag kom hit! Det stora, vackra slottet, Strömparterren, Katarina kyrka, Carl XIII:s torg, Arffurstens palats och Operan — Operan, ack ja, hvad den stora salongen är vacker, med sina förgyllningar, och sin fulla orkester! Mina älsklings-
