290
majoren, då Alma, som kände huru mycket fadern gladt sig deråt, bad prosten om hans adress.
— Då kommer pappa så snart möjligt är till prosten, och då får jag gå med! — sade Alma, och denna tanke bortskymde något den sorgliga förlägenhet, i hvilken moderns uppförande försatt den goda flickan.
I samma ögonblick uppslogos dubbeldörrarne, och en af pariserverldens representanter inträdde.
— Ack, se grefvinnan R—feldt! Min söta Rosalie, tusende gånger välkommen! — utbrast hennes nåd, ilande mot den kommande, som, efter ett slags helsning, nedkastade sig i en emma, i det hon försmäktande utropade: — Ah, mon Dieu, qu'il fait chaud!
— Ack, hvad befaller du, min nådiga vän? — Säg för Guds skull! vatten! eau de cologne! seltersvatten! lemonade gazeuse!
— Kanske litet lemonade.
— Alma, hörde du icke? Säg strax åt betjenten! Skynda, skynda!
De förnäma läpparne hade läppjat på den fräsande drycken, och den förnäma paroxysmen var lyckligen förbi.
— Ser du, min nådiga Rosalie, jag har främmande från landet? Prosten Sylvéns från vår församling, — sade hennes nåd, med en anvisande åtbörd på den bugande familjen, hvilken den nådiga knappast låtsade märka.
— Nå, ni fara ju på Upsala? — sade grefvinnan från divanen, i hvilken hon nu förflyttat sig.
— Ja, tant lilla! — svarade Alma lifligt.
— Det är ännu icke bestämdt, — afbröt majorskan. — Kanske vi komma att fara landvägen.
— Herre Gud, då får jag icke vara med Maria! — utbrast Alma bedröfvad. Majorskan låtsade icke höra detta, utan bad grefvinnan att äfven förändra resplan, i fall de komme att göra det.