298
hvilka, oaktadt Axels försäkringar, att prostinnan icke varit i någon fara, med häftighet, föregångna af Gustaf, stormade genom den täta folkmassan.
— Hit, hit! — ropade Axel, i det han försökte skaffa vagnen rum att framkomma till den mellan majoren, Alma och prostinnan nästan afdånade majorskan.
— Är det ej grefvinnan R—feldts ekipage? — utropade nu en läspande qvinnoröst.
— Nej, det är landshöfdingens, — svarade kusken.
— Det är det samma. Ni skulle afhemta grefvinnan R—feldt med sällskap, och här har ni herrskapet.
Betjenten öppnade vagnsdörren, och grefvinnan, stödjande sig på sin nästan osynlige mans arm och åtföljd af tvenne jungfruliga, högväxta systrar, var nu färdig att uppstiga i vagnen.
— För all del, mitt herrskap, lemna på ett ögonblick vagnen åt ett fruntimmer, som nyss är uppkommen ur ån och ligger afdånad här borta! — ropade Axel, häftigt framspringande. — Inom tio minuter skall han, på min ära, vara här till baka!
— Skulle vi icke, Rosalie lilla? — frågade mannen sakta och drog sin hustru baklänges.
— Vänta kanske och uppehålla landshöfdingens ekipage, — utropade Rosalie, med ett skärande skratt, — då många andra vagnar skola komma till stranden för att afhemta folket! — och var denna gång, utan all tillhjelp, i ögonblicket från ångbåten uppe i vagnen, dit hennes hörsamme man följde henne.
Axel bad, stormade, och ehuru de begge systrarne, bevekta af den vackre ynglingens böner, vågade till den fruktade systern i ödmjukhet föreslå sina platser för den våta damen, så kunde intet hjelpa.
— Det vore i sanning skäl att låta hennes kaskader öfverskölja min nya sidenrock och förstöra klädseln i en annans vagn! — sade hon vredgad och tillsade sin man att befalla kusken köra; men grefven dröjde dock. Kusken
