300
— Ja, men han vill ju ej bevara sig sjelf, — invände modern med förändrad röst. — Nog kunde en matros hafva dragit upp majorskan; ty när jag tänker på, att det var för hennes skull, som Axel vågade sitt lif, hvilket icke kunde ersättas af tjugu sådana som hennes, då blir jag rigtigt förargad.
— Hedda, Hedda! Hvarifrån komma nu de der tankarne? Du var ju nyss så glad, att Axel kunde rädda majorskan, och du gret ju som ett barn af oro och glädje, då du ur hans armar tog henne i din famn.
— Ja, så länge hon var i fara, så glömde jag bort allt annat och tänkte blott på att kunna rädda och bistå henne; men, ser du, nu, när all fara är förbi, och hon ligger frisk och sund i sängen der inne, då — jag kan icke neka det — kommer jag i håg, att vi för hennes skull kunde hafva förlorat vår ende son, för henne, som sade en osanning för att slippa bjuda oss till middagen, som kallat Axel för »studenten», långt sedan han blifvit kandidat, som nästan skämdes att tala vid oss på ångbåten, af fruktan, att grefvinnan skulle tro, att vi hade någon närmare bekantskap. Men nu, i nödens stund, reste grefvinnan sin väg; och hade ej »studenten» varit, så kanske, att hennes stolta böljor helt ödmjukt fått lägga sig på botten af Fyrisån.
— Om det vore ditt hjerta, Hedda, och icke ditt lynne, som talade, så skulle jag ej vilja kalla dig min hustru, — sade prosten med djupt allvar. — Säg mig, om icke hämd är en lika stor, om icke större syud än högfärd, om …»
Ett buller hördes nu från det inre rummet, och prostinnan, träffad af sin mans ord och manad af sitt verkligen goda hjerta, gick genast in till majorskan, hvilken efter en stunds slummer vaknat vid en häftig kräkning.
Majorskan var vänligare än någonsin och talade mycket om sin tacksamhet, ehuru hon, sedan förskräckelsens och vanmagtens stunder voro förbi, djupt led att se
