301
sig räddad och vårdad af dem, hon visste sig icke hafva rätt behandlat, och att se sig stå i förbindelse hos prostinnan, hvars sjelfständighet hon aldrig kunnat böja. Det värsta af allt var dock kanske att veta sig så skamligt öfvergifven af dem, för hvilkas skull hon under resan förolämpat Sylvén; ty Alma hade sanningsenligt berättat henne grefvinnans och Axels uppförande, och prostinnan hade icke kunnat afhålla sig att bifoga några bitande anmärkningar om sin tro, att grefvinnan, sedan hon uppstigit i vagnen, varseblifvit majorskan. Också framstod den kränkta stoltheten ofta i hennes väsende; men prostinnan — vare det sig af hennes mans ord eller i den vissheten, att majorskan vore hennes gäldenär, — nog af, hon hade aldrig varit så hjertlig och vänlig mot henne.
Herrarne voro återkomna, och det hade lyckats dem att hos en af Axels kamrater anskaffa ett rum åt majorens. En promenad föreslogs; men prostinnan ville ej lemna majorskan. Slutligen öfvertalades hon dertill af majoren, som sjelf blef hemma hos sin hustru. Alma fick åtfölja de öfriga.
Sedan nu våra resande besökt många af stadens märkvärdiga ställen, begåfvo de sig till Östgöta trädgård, der Gustaf, under Axels bestyr om rum, anskaffat lemonad. Sylvéns hade försjunkit i föräldraglädjens ljufva, förtroliga samtal, medan de unga vandrade omkring i den gröna doftande lunden, i hvilken aftonsolens strålar lekte blyga och darrande, likt deras hjertans förhoppningar.
Fru Sylvén hade aldrig varit mera vänlig mot Gustaf. Hennes hjerta var så fullt af glädje, att hon älskade allt, kunde icke bedröfva någon, åtminstone icke Axels vän, icke Maria, då Axel var så lycklig. Gustaf märkte hennes vänlighet och blef på en gång vördnadsfullare och hjertligare.
Vid våra vänners återkomst var majorskan bättre och hoppades att följande dagen vara fullkomligt återstäld. Hon var hungrig, och Axel anskaffade passande mat, hvilken
