304
Tjugutredje kapitlet.
De varma solstrålarne, dessa den högtidliga dagens glada härolder, hade länge skimrat kring Axels läger liksom för att uppväcka honom till den dag, af hvars snart försvunna stunder han icke borde förlora ett ögonblick. Men Axel hade sent somnat från den kära fadersrösten, från minnets och hoppets färgrika tankar, hade, i följd af badet och ansträngningen, somnat hårdt och vaknade icke förr än alla de andra voro klädda.
— Ack, låt honom sofva, — sade modern och smög sig sakta till hans säng, der hon med återhållen andedrägt betraktade sitt hjertas älskling.
Han vaknar, den lycklige, vaknar till moderståren och fadersblicken, till systerkyssen och vänners handslag, till kärlekens vårblick och till snillets och kunskapens kröningsfest! Också log väl aldrig ett öga skönare och gladare än Axels i detta uppvaknandets ögonblick.
— Nu skall du dricka kaffe på sängen, — sade modern, som kände en öm längtan efter den ljufva morgondrycken.
Axel bad att få slippa, modern var envis, men Axel envisare, och segern blef hans.
