305
Axel var klädd, flickorna utkommo, och sällan finnes ett hjerta så fullt af oblandad glädje, så utan alla önskningar som Axels i denna stund. Han kände, att intet fattades honom och han höjde en innerlig suck till den, som gifvit honom allt.
Majorskan hade vaknat fullkomligt återstäld och med den önskan att, såsom hon sade, få tacka sin räddare innan han gick bort.
Axel hade gjort sin klädsel hos en af promotionskamraterna, och stod nu skön som ungdomsguden framför majorskan, som i mera artiga än hjertliga ord tackade honom.
Det var något högtidligt rörande i Axels väsende i den stund, då han lemnade den lilla runden, der hvarje öga var en tår, hvarje hjerta en bön. Ett heligt allvar hade mildrat och förhöjt den lågande ungdomslusten, och man såg, att djupa tankar höjde det höghvälfda bröstet.
Sedan Axel ännu en gång från gatan blickat upp till de i fönstret stående, slöt den lycksalige fadern makan och dottern till det fulla hjertat.
Det var en lång, ljuf omfamning; så tyckte Gustaf, den ende, som åskådade henne.
— Låt mig omfamna äfven dig, du min Axels bäste vän! — sade prosten slutligen. — Låt mig tacka dig för allt hvad du gjort honom! Näst Gud har han kanske att tacka dig för hvad han är. Han behöfde din visa, vänskapsfulla ledning. Jag har alltid insett värdet deraf; och i natt, denna natt, som jag aldrig skall glömma, förtrodde Axel mig allt, — tillade han med darrande röst. — Nu vet jag, hvad han sjelf sade mig, att du varit hans lifs gode engel. Derför, Gustaf, var säker, att du icke blott vid Axels hjerta eger en brors kärlek och rättigheter, utan att du äfven i mitt har en sons, en älskad sons!
