27
Harald kunde dock under hela aftonen ej bevekas att leka med Reinhold.
— Det är beundransvärdt att se den gossens karakter, — sade modern och klappade det lilla, trotsigt upplyftade hufvudet.
De äldre herrarne inkommo, och sedan Alma spelat ännu några stycken, företogs en allmän utvandring åt trädgården. På återvägen gingo Axel och Alma till sammans under lifliga samtal, hvilka dock ofta afbrötos genom små förklaringar ur blomsterspråket, hvarvid löjtnanten förärade de unga flickorna några af Floras älsklingar, dem han fann under spatserfärden.
Gustaf gick tankfull vid Marias sida, blickade åt det klara aftonlandet och tillhviskade henne många af de poetiska tankar, som den härliga naturen ingöt i hans själ.
Sällskapet åtskildes, sedan majoren lofvat att med det första komma till prestgården.
— Ack, om vi finge komma i morgon! — utbrast Alma, då hon på trappan tryckte Marias hand.
— Glöm icke bort, att här går vägen till prestgården, — ropade fru Sylvén med det mest älskvärda leende, då vägarne åtskilde Lemners och kyrkoherdens vagnar, hvilka i möjligaste närhet följt hvar andra.
— Ödmjukaste tjenare, ödmjukaste tjenare! — ljöd brukspatronens starka stämma, under det att hans stora, välfödda personlighet, så fort som möjligt var vände sig om i vangnen, der han fortfor att, baklänges stående, svänga sin hatt och ropa sitt »ödmjukaste tjenare»! så länge den minsta skymt var synlig af kyrkoherdens åkdon.
