307
De lagerkrönta ynglingarne tågade åter förbi de uppfylda bänkarne. Axels öga mötte de älskades, och denna blick — den gömde mången i sitt hjerta.
— Ack, hvad pappa är lycklig, som får gå till Axel! — sade Maria, då prosten lemnade dem, för att med dessa Apollos älsklingar intaga den glada promotionsmiddagen. — Bed Axel dricka våra skålar: vi skola dricka edra, — sade hon leende till Gustaf, hvilken några ögonblick senare än prosten skildes vid dem.
— Om klockan ändå vore sex! hviskade Alma, då flickorna skildes, i det hon hårdt tryckte Marias hand.
Prostinnan och Maria voro bjudna att äta middag hos den vänliga värdinnan, hvilken, i anseende till de uppfylda rummen och det vackra vädret, i löfsalen dukat det lilla bordet. Sällskapet bestod af den vänliga frun och hennes tvenne döttrar, af hvilka den äldsta var täck och blomstrande, med ett visst intagande något i sitt fria, lifliga väsende, och den andra mild, finbildad och blind — blind från sin födelse, men med en röst så melodiskt skön, att den ovilkorligt inträngde i själen.
Samtalet under måltiden var Axel och det beröm, som frun slösade på den »glade, gode magistern». — Nog är Werther också beskedlig, och två sådana ynglingar finnas icke i hela sta'n, som »vännerna», hvilket de allmänt kallas; men se, herr Sylvén, han är så glad och har alltid något roligt att säga, och hvad han varit god mot mina flickor! — tillade hon icke utan rörelse.
Hon visste icke, att hon hade att tacka Gustaf för mera än Axel, samt att hon till honom hade en skuld, den hon aldrig skulle lära känna, den hon aldrig kunnat betala.
Sedan kaffet var drucket, uppgingo prostinnan och Maria i sina rum, der den förra skulle sofva litet middag; men som hon hade en synnerlig lust att se och mönstra allt, så företog hon sig en liten rekognoscering i det yttre rummet.
