309
värsta af allt, mammas ljungeldsblick, ty få ansigten kunde uttrycka så mycken både godhet och vrede som prostinnans, men i denna stund kunde det väl förvåna och öfverraska Axel, men icke förskräcka honom, tack vare dagens öfvermått af andliga och lekamliga njutningar.
— Aktar icke Petrus bättre sin nyckel, så komma många ovärdiga in i himmelriket! — utbrast han skrattande, och med tillhjelp af händer och fötter hade han i samma ögonblick infört sina röfvade dyrbarheter i deras förvaringsrum, igenlåst dörren och hårdt slutit nyckeln i sin hand.
Modern blef litet förstummad vid den oväntade åsynen af Axel; men sedan han handlat så myndigt, repade hon åter mod, och nu började en flödande ordström.
— Göm bannorna tills i morgon, mamma! intryck intet törnfullt minne i mitt lifs glädjefest! — ropade Axel, med en blandning af skämt och rörelse, och tryckte sina glödande läppar på moderns mun.
— Icke i morgon en gång, min Axel! — sade modern hastigt blidkad, och strök smekande den flammande kinden.
Axel hade gått hem för att svalka sig, omtala middagen och glädjen hos fadern, hvilken satt omgifven af minst ett dussin akademikamrater.
— Nå, drack du icke vår skål, Axel? — frågade Maria.
— Jo, i fradgande champagne, men icke blott jag, utan äfven Gustaf, det förstås.
— Du har druckit för många skålar i dag, tror jag?
— Åh, icke för många skålar, men kanske för många glas för hvarje skål; ty jag tömde åtminstone sex för Almas.
— Jag är rigtigt rädd för dig, Axel! — sade Maria och förde Axel till en spegel. — Se nu, ser du ej ut som vinguden sjelf? Jag tror knappt, att jag törs dansa första dansen med dig.
