310
— Det skall du visst! — svarade Axel och lade Marias ansigte bredvid sitt, så att spegeln återgaf dem båda. — Nå, är det icke ett vackert syskonpar kan hända? Jag tycker just, att det är en ära för mig att hafva dig till syster, och för dig att hafva mig till bror. »Ack, hvilket vackert par!» skall det ljuda i salen, när jag för dig kring i valsen. »Det är Apollo och den skönaste af gracerna! Se, mamma, se vi ej ut så, och är det ej en ära att vara det förtjusande parets mor? — tillade han och valsade häftigt omkring med Maria i det lilla rummet.
Icke utan ljuf tillfredsställelse betraktade modern sina älsklingar; och ehuru hon skrattade högt, hade hon likväl känsla för äran att vara deras mor.
— Axel, drick intet mera! — ropade Maria efter brodern i dörren, då han ändtligen efter tusende upptåg lemnade dem.
Omkring tvenne timmar derefter återkom Axel för att i en präktig vagn, som han fått Gud vet hvarifrån, hemta mor och syster till balen.
— När mamma ser ut som i dag, då kan jag se, att jag verkligen är lik mamma, — sade Axel, sedan han berömt Marias klädsel och utseende.
Den lysande, folkrika balen var börjad. Den lifvande valsens toner ljödo redan genom det stora folkuppfylda rummet. Axel hade rätt; det var en ära för honom att kalla Maria syster, och för henne att kalla honom bror. Allas ögon voro fästa på det sväfvande syskonparet; och hvilken af dem var den vackraste? »Hon!» skulle alla herrar hafva utropat, och alla fruntimmer »han! han!»
— Hur fan skall jag bli presenterad för henne? — ljöd det från de stående herrgrupperna.
— Söta Adolf, du känner ju magister Sylvén, kunde du icke skaffa mig en dans med honom? — läspade ett par fina systerläppar till en lorgnerande student.
