312
mor och deras gemensamma små älsklingar, Alfred och Rosa.
Maria såg bort för att dölja den tår, som Gustafs varma språk hade smugit i hennes öga; men — hon sänkte det hastigt — en blixt hade träffat det.
Maria bleknade. — Mår du ej väl, Maria? — frågade Gustaf, som kände hennes hand darra. Hon svarade: »jo!» men röst och blick sade: nej! I ögonblicket hemtade hon sig dock och ihågkom, att hon ej kunde omtala för Gustaf orsaken till sin förändring; och Gustaf lugnades och trodde, att den hastiga rörelsen varit en följd af deras samtal.
Då Gustaf förde Maria till baka till modern, stod borgmästaren Brenner framför henne. Hela hans väsende uttryckte den artighet, den fina lefnadston, som han så väl kunde antaga.
Öfver fru Sylvéns drag flög en mörk skugga, då hon såg det återvändande paret, och denna skugga återspeglade sig på Marias eljest så blida anlete.
Gustaf släppte Marias hand, och Brenner vände sig till henne med en artig bugning, hvilken hon dock ej utan förlägenhet kunde besvara. Borgmästaren låtsade icke märka det, utan framförde vänligt och otvunget de helsningar han medfört från fru Wendler och hela den landerska familjen, samt utbad sig sedan den blifvande fransäsen med Maria, just som Axel framkom för att erhålla den åt en af sina promotionskamrater, en bland de många, som bedt honom presentera sig för systern.
— Ah, borgmästaren Brenner! — sade Axel och räckte honom vänligt handen, dock icke utan en liten förstämning.
— Göm några åt Gustaf och mig! — sade Axel, som under sitt samtal med Brenner hörde oupphörliga presentationer och dansackorder. — Tredje valsen åt Gustaf och sjette fransäsen åt mig, så var öfverenskommelsen.
