313
Borgmästaren bet sig i underläppen, icke utan en ögonblicklig förvirring; men läppen svälde åter fram i ett, som det tycktes, ganska naturligt leende.
Maria kände, att friden var bruten, icke blott inom utan äfven utom henne; ty hon hade läst alla de tankar, som föregingo i moderns själ.
— Här får jag den äran presentera min bror, — sade Brenner, och Maria såg en blek, mörkhyad yngling eller snarare skuggan af en sådan.
Han har varit utrikes i flera år, och hemkom, som herrskapet vet, först dagarne före jul.
Purpurn steg högre på Marias kind; men Brenner fortfor utan att låtsa märka det: — Han trifves icke rätt i det kalla, isiga Sverige. Hela hans varelse uttrycker också denna trånad, som likt ett gift genomgriper hans själ, hvilken blott trifves i varmare klimat, bland varmare hjertan.
Musiken började, och bäfvande räckte Maria Brenner handen. BSamtalet under dansen, hvilket han nästan ensam underhöll, var skiftande och skulle kunna hafva varit intressant; men Maria, huru darrade hon ej för den man, hvars vilda passioner en gång uppfylt henne med förskräckelse, och i hvars sköte hon nedlagt sitt hjertas, sitt lifs enda sköna hemlighet! Kunde hon med lugn se honom, hvilken så talat om Gustaf? Nej, hela hennes själ bäfvade, ehuru hon i sitt hjerta tackade honom, som i sitt samtal icke blandade ett enda sårande ord, en enda anspelning på de ämnen, hvaröfver hon så djupt ängslades.
Återkommen till prostinnan, började de gamla föreläsningarne, men med ökad bitterhet.
— Icke i dag, mamma, för Axels skull, icke i dag! — bad Maria och höjde bönfallande det blå ögat mot modern, hvilken, antingen bevekt vid Axels namn eller af den milda, ödmjuka blicken, gjorde ett saktare slutackord och tystnade.
