31
mycket bättre än när hon kom till oss; men aldrig kan jag ändå, skild från henne, blifva hvad jag med henne kunnat blifva, — snyftade Alma.
— Det kan du, Alma, ty du glömmer ju hvarken Gud eller henne; och när vi känna den goda vägen, så kunna vi genom bön och trogen sträfvan vandra den, — sade Maria öfvertygande och mildt.
— Ack, du talar som hon, Maria! Dig vill jag ofta höra, dig och Axel. Ni begge ären så goda som hon och englarne, — och ur det tårfulla ögat strålade ett mer än barnsligt uttryck.
— Maria, säg mig, är herr Werther så god som Axel? — återtog hon efter en kort paus och såg frågande på Maria.
— Hvarifrån denna fråga? — sade Maria, och en purpursky jagade öfver kinden.
— Jo, ty pappa vill hafva honom till lärare för bröderna, och då skulle han bedja, att äfven jag finge läsa för honom. Ser du, derföre frågar jag; men du skall också svara som du tänker.
— Det skall jag, Alma! — sade Maria med en knappt märkbar darrning i rösten. — Axel kan icke vara mera god än Gustaf. Nej, det är icke möjligt.
— Men huru kan du veta, att Gustaf är så god? Du har ju sett honom blott några dagar.
— Ack, Alma, det måtte finnas själar, så fulla af renhet, af godhet och ljus, att man icke kan nalkas dem utan att känna likasom en aning om himlen, — utbrast Maria med en underbar glans i det blå ögat. — Du är ännu för ung att kunna tro på dessa hastiga uppenbarelser, — tillade hon lugnare — men på Axels mångåriga erfarenhet af Gustafs godhet och värde, på hans vänskap och beundran för honom, på det kan du väl tro?
— Ack, jag tror så gerna på allt som är godt, och att Axel och du icke kunna säga något, som ej är sant, — utbrast Alma och slog sina armar om Marias hals.
