33
så, fastän Sara i tiden gjorde det, och ett ord med i laget tycker jag kan tillkomma henne.
— Det tillkommer hvarje förnuftig hustru, min gumma lilla, — svarade kyrkoherden; — men när hon vill att detta ord skall vara det sista, det uti allt bestämmande, då upphör hon att vara förnuftig och älskvärd. Men, du Axel, talar med din ålders oerfarenhet och häftighet. Du skall väl en gång döma på annat sätt; och hvad majoren angår, så kan han icke göra annat än hvad han gör utan att göra sitt hem till ett helvete. Han motsäger ej sin hustru, men gör dock i många fall som han vill. Hans lycka är hans glada lynne; utan det skulle han lida dubbelt. Låt hvilken karl som helst hafva den olyckan att blifva gift med en rik hustru, med högfärd, herskklystnad och häftighet, och som, i medvetandet att hon satt honom i öfverflöd och oberoende, tycker sig med lika rättighet kunna disponera öfver honom som öfver hus och egendom, så skall han, — så vida han ej är en despot — för den gyllne husfriden så mycket möjligt är undvika att motsäga och uppreta henne, vore det ock du sjelf, min käre gosse. Tror du icke, att jag har rätt, Gustaf? — fortfor kyrkoherden, vänd till honom, hvilken dittills stillatigande afhört samtalet.
— Jo, i sanning, farbror, — svarade Gustaf, — och det är derför jag ej kan gilla de äktenskap, hvilka mannen uppgör af egennyttiga beräkningar. Till vinnande af sin plan förstår han då att, genom smickrande af qvinnans fåfänga, villa henne i omdömet öfver hennes egna känslor. Deraf uppkomma sedan dessa strider om välde, beroende och vilja, som göra hemmet, hvilket dock bör och kan vara en fridsboning, till en stridsplats. Jag har sett några, ehuru få, af dessa lycksaliga äktenskap, — fortfor Gustaf, och rösten öfvergick från kraft till ömhet, — der själarne, oberoende af all yttre beräkning, mötas och sammansmälta i den harmoniska enklang, att de utgöra en tanke, en
