35
sig högre än vanligt, då Gustaf stod fast i sin föresats att i slutet af veckan lemna ett bifallande svar och i början af den kommande flytta till Strålvik.
Axel var ond och bedröfvad, Maria lutade sig ut genom det öppna fönstret, och en klar daggperla nedföll på den doftande rosenhäcken; men blommorna förrådde henne ej.
— Nå, det var sant, — sade kyrkoherden, som af vana förde handen i sin rockficka och der uppfångade en biljett, — jag fick i morse ett bref från brukspatronen.
— Och det talar du först nu om! — utbrast pastorskan. — Hvad i all verlden har hindrat honom att komma hit på hela långa veckan?
— En mycket angelägen resa till hans andra bruk, hvarifrån han skrifvit dessa rader, hvilka du sjelf kan läsa, — fortfor Sylvén och lemnade brefvet åt sin hustru, som häftigt ropade Maria till sig att läsa det. Maria hörde det ej, hon var försänkt i djupa tankar; men ett återupprepadt »Maria!» väckte henne från den farliga irrgången.
— Brukspatronen är bortrest, ser du; derföre har han ej varit här, — sade nu modern till den med sin andliga varelse ännu icke fullt återkomna Maria. — Nå, läs nu, så får jag höra hvad han skrifver.
— Jag skall läsa de märkvärdiga raderna, — sade Axel, som såg att Maria just icke var böjd för denna sysselsättning.
— Märkvärdiga, — upprepade modern, — ja, i sanning; ty hvarje ord anser jag märkvärdigt, som kommer från en huset så tillgifven vän, — tillade hon med eftertryck; — och fast det är litet skumt och mina ögon ej äro så goda, så skall jag visst icke besvära någon af herrskapet. Jag skall säkert sjelf läsa det bättre än ni.
— Nej, nej, mamma lilla, jag blir föreläsare; ty äfven jag anser hans ord märkvärdiga och har gömt många i mitt hjerta sedan midsommardagen.
Fru Sylvén skiftade färg.