36
— Söta mamma, hela brukspatronen med bruk och inventarier är icke värd en enda mulen blick af mamma, — sade Axel, kysste moderns hand och tog sakta brefvet, som han högt uppläste.
— Han längtar då från det präktiga bruket till den enkla prestgården, — sade fru Sylvén med klarnadt anlete, sedan hon afhört brefvet, hvilket, ehuru icke i poetiskt språk, likväl uttryckte en varm längtan.
Hvarför darrade Marias hand, då hon, som vanligt, till afsked räckte den åt Gustaf, och hvarför vågade han knappt vidröra hennes? Upplystes deras hjertan af den svaga gryningen, som bådar den klara, varma dagen, eller tändes en hastig blixt sympathetiskt i deras själar, likt den, som upplyser en stormig åsknatt.
— Gustaf, hvar är nu den fröjd, den ostörda sällhet, som vi till sammans lofvat oss af denna sommar? — utbrast Axel med sorglig, nästan vek röst, när de båda vännerna inkommit i sitt rum. — Vi skulle ju, fria från allt Upsalabråk, lefva frihetens och vänskapens härliga lif. Du kallade denna tid lifvets sommarmånad. Du längtade derefter med hela din själs förmåga att längta, och nu, nu har knappt en vecka förflutit, och du lemnar mig, lemnar ett hem; ty, Gustaf, nog ser du, att du här är älskad som en son, en bror.
Gustaf, som vandrat fram och åter i rummet, stannade nu framför soffan, på hvilken Axel nedkastat sig. — Gör icke offret svårare för mig, — sade han med skakande röst. — Gif mig hellre kraft; jag behöfver det bättre än någonsin, ty jag har aldrig känt mig så svag.
Han nedsatte sig bredvid Axel, hvilken noga betraktade det sällsamma uttrycket i hans utseende.
— Hvarför gör du det då, Gustaf, när det kostar dig så mycket? Du har ju, sedan du var tretton år, på en gång samlat och utdelat kunskaper. Du har aldrig egt någon ledighet, någon hvila. Tror du ej, att både kropp och själ behöfva det, i synnerhet som ditt lynne börjat blifva
