37
dystert? Nej, öfvergif denna tanke! Hvila ut dig! Drick af naturens friska lifskälla! Njut af frihet, landtluft och vänskap, och återvänd sedan glad och förfriskad med mig i höst till vårt gamla kära Upsala.
— Jag kan det ej, Axel! Jag skulle hvila! Jag, med helsa och ungdomskraft, skulle öfverlemna mig åt ett overksamt lif, när min mor, min svaga, sjuka mor, kämpar under behof och arbete! Gud såg till enkans skärf i offerkistan; han skall ock se och välsigna min sträfvan. Arbetet skall bortjaga den svartalf, som börjat suga sig fast i mitt hjerta. Och nu, Axel, intet ord mera härom.
— Men du måste ofta komma hit, Gustaf, — återtog slutligen Axel; — huru skulle det eljest gå med Marias undervisning?
— Gustaf suckade. — Tror du, att Maria ännu vill fortfara att måla? — frågade han synligt bäfvande. — Nu, när de dagliga öfningarne upphöra, vore det kanske bäst att alldeles sluta.
— Du vet huru mycket dessa stunder fröjda Maria. Du har sjelf sagt, att hon på dessa få dagar gjort förvånande framsteg, och du vill ändå, att hon skall upphöra. Det hade då varit bättre, att hon aldrig fått börja. Hon hade då varit nöjd med de små teckningar, hvilka alltid utgjort hennes älsklingsarbete.
— Deri har du rätt. Det bästa hade varit, att jag aldrig kommit hit, — svarade Gustaf med en stämma, hvars djupa tonfall vibrerade i Axels själ.
— Huru, Gustaf, jag förstår dig ej! Du skulle ångra att hafva sett mitt hem, mina föräldrar, min Maria! Hvad fattas dig? Du är dig ej mera lik.
— Jag vet icke; men det vet jag, att detta är en mörk stund, sådan din själ aldrig skall känna den. Men jag skall återkalla min mors kära, fridfulla drag; de hafva så ofta lugnat hjertats stormar, — utbrast Gustaf och framtog den älskade bilden.
— Gjut du din frid i min kämpande själ! — ut-
