39
Fjerde kapitlet.
Den sjette julidagens strålande morgonsol blickade vänligt in i Marias kammare, och smög sig mellan myrtnar och blommande jasminer genom de hvita nettelduksgardiner, hvilka omgåfvo Marias säng, hvaruti hon till hälften klädd nedkastat sig. De upplösta lockarne summo likt ett gyllne svall på den snöhvita halsen, och i det himmelsblå ögat darrade klara tårar.
— Det är liksom jag vaknat från en skön dröm, — suckade hon, och tårarne sjönko likt stjernfall ned bland kindens rosor. — Gustaf! Gustaf! o, hvad det ligger välljud i detta namn, hvad det är ljuft att säga det; och nu — jag får ej mera säga det — säga det får jag, men ej till honom. Ack, med denna dag är ju allt slut; morgonen eger intet hopp, aftonen intet minne. Men jag har ju Axel, min gode Axel! — tillade hon, liksom straffande sig sjelf.
En knackning på dörren afbröt hennes monolog.
— Hvem är det? — frågade Maria och uppsprang häftigt, och vid den välkända brodersrösten öppnade hon leende dörren.
— God morgon, Maria! — sade Axel vänligt och tryckte en kyss på systerns panna. — Men du har gråtit?
