40
— Icke undrar du derpå, när det är sista dagen vi hafva Gustaf hos oss? — svarade Maria med oskuldsfull upprigtighet.
— Du håller då verkligt af Gustaf?
— Ack ja, af hela min själ! Han är så god, så högsinnad. Han liknar så mycket dig, — svarade Maria med strålande öga. — Förr tyckte jag, att, om jag haft ännu en bror, skulle jag aldrig kunnat älska honom så som jag älskar dig. Nu eger jag tvenne, och — förlåt mig det, Axel — jag tror, att jag nästan älskar dem lika.
— Mamsell skulle gå ner till frun, — ljöd nu en stark qvinnoröst, och ett solbrändt ansigte tittade in genom dörren. — Men, söta mamsell, skynda sig; ty frun är icke glad i dag.
Axel vattnade blommorna och gaf kanariefoglarne mat medan Maria uppfäste håret och påtog en klädning.
— Kom, Axel, nu är jag färdig. När jag har dig med mig, så är jag ej så rädd för mamma; ty du skämtar alltid bort hennes vrede.
— Det är derför, att hennes goda hjerta så lätt genomtränger det stundom mörka lynnet, — svarade Axel, i det han öppnade salsdörren.
— Förr kom mamsell ner fem, senast sex om morgnarne, — brummade mamma från skänken, der hon höll på att hugga socker; — men nu kunde klockan bli både sju och åtta innan hon visar sig, om man ej kallade henne. Du är dock en tarflig prestdotter och icke någon förnäm dam; men sedan målare och måleri kommit i hufvudet på dig, så går du bara och drömmer, — tillade hon med skarp röst.
Marias hjerta var för sorgligt stämdt, för att kunna, som modern fordrade, gladt mottaga dessa förebråelser, i synnerhet som slutet deraf anslog en ljudande samvetssträng. En tår darrade i ögat, då hon med tankfull förlägenhet frågade, hvad hon skulle göra.
Modern, ehuru icke sjelf utan känsla, hatade all yttring
