42
hvilken uppklarnade och förhöjde hela hennes ungdomliga varelse.
Efter några hviskande meddelanden och ett vänligt: — Låt se, att du gör det så bra, som du brukar, min lilla flicka, — gick Maria att förrätta åtskilliga små hushållsbestyr, bland hvilka smörsaltning och smultronsyltande upptogo den vigtigaste delen.
Maria hade ej synts Gustaf mera förtjusande i den hvita lenongsklädningen midsommardagen på Strålvik än i den blårandiga, kortärmade hushållsklädningen, med hvilken han nu såg henne, lik en huslig ande, åtskilliga gånger ila öfver gården.
Med stor brådska förrättade den goda flickan alla uppdrag. Ack, framom dem låg en längtan, ett mål, kring hvilket strålarne af hennes sällhets sol tycktes hafva samlat sig för att sedan kanske för alltid nedgå!
— Här är litet desert, — sade Maria, då hon med ett théfat smaksylt inkom i salen, der föräldrarne och vännerna voro samlade kring frukostbordet.
— Den snälla sylterskans skål! — utropade Axel komplimenterande och hade, innan Maria visste ordet af, förtärt hela det lilla förrådet.
— Nå, min Gud, Axel, du åt ju upp allt sammans! Nu har jag intet åt de andra.
— Var det ej bestämdt åt mig? — frågade Axel skrattande. — Och jag tyckte ändå, att portionen var väl liten, — tillade han, skrapande fatet.
— Snåle Axel! — och Maria hotade leende med fingret. — Nästa gång skall du min sann icke narra mig. — De unga hade lemnat salen.
— Hvad ändå Axel gör huset gladt och trefligt, — sade fru Sylvén till kyrkoherden, som skrattande åskådat det lilla uppträdet. — Sådan skall en yngling vara, glad och liflig, och icke som Gustaf, som ej en gång ser glad ut då han skrattar.
— Deras ungdom har varit så olika. Gustaf har
