44
roligt att hafva haft en och annan oljefärgstafla på de nytapetserade förmaksväggarne, och bra roligt att kunna säga: »Detta har Maria gjort». Jag tycker mig just se majorskans uppsyn, hon, som alltid förargar sig, att allt är hemgjordt i prestgården, och som aldrig kunnat tåla, när någon berömt de der svartkritstyckena, som Maria ritade i skolan. Hvad nu afundsjukan skulle hafva framsmygt, i synnerhet som Alma, med alla sina så kallade talanger, ändå icke kunnat göra maken.
— Hos dig gömmer sig så ofta det egentliga skälet bakom små bisaker, hvilka du utsätter som hufvudsaker, — svarade kyrkoherden. — Nog vet jag, att mera än förmakets prydnad, mera än majorskans uppsyn, — fröjdar dig den glädje, Maria skulle njutit genom utvecklingen af denna sköna talang, hvartill hon eger så mycken fallenhet; och derför ärnar jag bedja Gustaf tillbringa onsdags- och lördagseftermiddagar här för att fortsätta sin undervisning. Säg, Hedda lilla, du är ju af min tanke?
— Ja och nej! Jag tycker det är bra, men tycker ändå icke om det.
— Du tycker, att det borttager för mycken tid; men, Gud vare lof! Maria beror ej ännu af tiden. Hon och vi kunna ju indela den efter behag.
— Om det vore nog med tiden; men tankarne har jag ej heller mera nytta af, och jag ville, att Maria en dag i eget hem skulle visa, att hon blifvit uppfödd af en mor, som kunnat sköta sitt hus.
— Ack, min vän, Maria skall i alla möjliga afseenden göra heder åt dig och din uppfostran, på hvad plats Gud behagar sätta henne. Hon är ju van vid allt husligt, och skall blifva det ännu mer. Jag vill hoppas, att vi ännu i många år få behålla henne; ty Maria är späd. Hon behöfver full utveckling för att uthärda de många omsorger och mödor, som åtfölja det husmoderliga kallet.
— Ja, men om det kommer en friare, som vill och
