47
velat gifva för att våga der innesluta Maria; men — de föllo, och liksom han velat försegla den känsla, som hotade spränga hans bröst, tryckte han handen hårdt mot hjertat.
— Hvad i all verlden tänker du på, Maria? Du måtte antingen sofva eller drömma midt på ljusa dagen, som ej hört, att brukspatronens vagn för länge sedan kört in på gården, — utbrast fru Sylvén, och stod, liksom genom ett trollslag, framför Maria.
Verkligheten andades nu på poesiens och kärlekens rosenskimmer och hade skingrat det; men på Marias kinder qvardröjde ännu dess sköna efterglans.
— Nå, Maria, jag tror, att du än icke är rigtigt vaken! fortfor modern häftigt, då hon såg Maria sitta orörlig.
— Skall jag strax gå ner? — frågade nu den unga flickan med sänkt röst, i det hon uppreste sig.
— Hvad skulle du annars? Sitta qvar här uppe kanske? Nej, när jag har en dotter, så skall hon väl hjelpa sin mor att hålla de främmande sällskap, och i synnerhet den, som visat dig så mycken godhet och vänskap som brukspatron Lemner.
— Således kommer du ej att måla mera i dag? — sade Gustaf.
— Nej, det blir icke af, — inföll modern. — Låt nu färgsakerna vara, och tänk i stället på de der långa, raka lockarne, hvilka se ut som om du legat i dem, — tillade hon, vänd till Maria, hvilken, lydig moderns tillsägelse, litet ordnade sina lockar.
Och strax derefter såg Gustaf dörren öppnas och tillslutas.
— Maria! — utropade Gustaf och utsträckte armarne efter den försvunna, — du ljufva, förverkligade idé af mina strålande vårdrömmar! O, Maria! skönare, renare var ej den, som gjorde ditt namn så heligt för jorden. I mitt hjertas rikedom, i min själs dyrkan, i mina afsigters renhet känner jag mig värdig att älska dig, att helga
