49
hans kinder; ty oskuldens kind purpras ofta, då den brottsliges förblifver färglös.
— Är du ännu här, Gustaf?
— Och hur skulle jag annat med en sådan sysselsättning? — svarade Gustaf med ett leende, som skulle vara skämtsamt, men som mot hans vilja tolkade djupare känslor, och visade boken, den Maria nu först märkte.
— Gustaf! — utropade hon, och den ömmaste fråga gömde sig i detta ord, hvilket besvarades med en blick, klar och öfvertygande som ett himmelsbref.
— O, jag visste det! — Hade du ock öppnat henne, vetande att mina barnsliga tankar borde kunna meddelas min brors bäste vän, skulle dock de första raderna hafva ändrat din åsigt; ty, Gustaf, äfven barndomen eller den omärkliga öfvergången från barndom till ungdom eger förtroenden, endast kända af Gud.
Maria tystnade; men i sympatiens enklang sammansmälte deras själar, och Gustaf förnam det fortsatta tankespelet af Marias tal.
— Då våren kläder sig i sommarskrud, behöfver han klarare, varmare solljus; han dricker det i starkare drag, och med hvarje ögonblick utslå de doftande rosorna, som alla höja sina kronor mot solhemmet. Så har äfven du känt det, Gustaf! När med hvarje morgonrodnad känslorna vakna, morna sig, slå ut, o, då skulle hjertat brista af fullhet eller känslorna vissna och domna, om de ej liksom knäböjde inför det sköna, tillbedjansvärda urlifvet!
I dessa den unga flickans svärmande vårtankar låg för mycken öfverensstämmelse med Gustafs egna känslor för att ej mägtigt fatta och ingripa i hans själ, der samma toner djupt och harmoniskt bäfvade. Striden mellan känsla och förnuft var i detta ögonblick svår. Han var nära att nedsjunka för hennes fötter och utropa: »Du hälft utaf min själ!» men hans föresats väckte hans besinning, och han svarade endast på det ljudlösa, underbara sympatiens språk.
