53
mörka molnen tillsade kyrkoherden om höets inkörande, och snart rullade de lifliga hövagnarne förbi gården.
De glada bondflickorna, som njöto af friheten och sommarluften, sjöngo med klingande röst deras så kallade kärleksvisor för de solbrända, glada körsvennerna, hvilka mellan de raska piskrappen vänligt blickade på de hoppande tärnorna.
— Ack, det härliga landet! — utbrast Axel lifligt. — Hvad äro stadens lysande åkdon mot en hövagn, hvad de fullstämmiga, konstiga körerna mot landtfolkets glada, naturliga sånger? Ack, Maria, hvad är härligare än natur och frihet?
Marias ansigte klarnade vid broderns ord, och hon svarade med ett barns leende:
— Ack ja, hvad landet är skönt!
— Lägg derför nu bort perlor och skräp, och kom ut att åka i hö, som det egnar och anstår en landtflicka.
— Hvilket härligt förslag! — utropade Maria, och uppreste sig.
Öfver Gustafs drag flög en hastig ljusning.
— Nej, icke i dag, — sade modern missnöjd.
— Söta mamma lilla! — bad Maria.
— Det nöjet, hoppas jag, återstår dig när som helst. Ängarne äro ovanligt frodiga i år, och det är första gången som de hemta något från dem. Således uppskjuter du nöjet i dag, — sade fru Sylvén med bestämd röst.
Maria satte sig åter, och den uppmärksamme skulle hafva upptäckt, att hon sörjde en djupare förlust än sjelfva höåkningen.
— Ett lass bara, ett enda lass! — bad Axel bevekande. — Mamma skall få se oss nicka så gladt från det höga lasset.
— Det hoppas jag få se en annan gång.
— Om jag kunde vinna något med min bön, så skulle jag så gerna vilja bedja för mamsell Maria, —
