56
— Åh, ödmjukaste tjenare! — och brukspatronen skulle vid dessa ord taga af sig hatten för fru Sylvén, som från kalftomten vänligt helsade dem.
Var det händelsen eller Axels tillställning, nog af, hästarne ryckte till, just som hatten höjdes och brukspatronens — ödmjukaste tjenare! — klingade. Det ena stödet var borta, och brukspatronen förlorade jemvigten.
— För f-n, min nådigaste mamsell Maria! — utbrast han och föll i samma ögonblick baklänges med en sådan fart, att bottnen i hövagnen var nära att remna. Hans fylliga ben utsträcktes så i fallet, att de insnärjde Maria, hvilken äfven föll, men — i Gustafs armar.
— Stödet var icke alldeles så säkert, — utbrast Axel storskrattande, just då pastorskan utropade sitt: »Gud i himlen!»
Framkomna till ängen, nedsatte sällskapet sig uti en hövålm, under väntan på höets pålassning.
— Vill mamsell Maria hålla uti, om jag knyter? — frågade brukspatronen, då han hörde Gustaf tillhviska henne samma fråga. — Och han böjde sig ned, dock icke utan möda — för att plocka de grässtrån, med hvilka han ämnade företaga knytningen.
— Ja, jag har två händer, — svarade Maria leende och räckte hvardera af herrarne ena handen.
— Och tvenne tankar, hoppas jag äfven? — invände brukspatronen.
— Ack, jag har många tankar, ehuru kanske nu blott en, — svarade Maria skälmskt.
— Och den hoppas jag tillhör… Brukspatronen tystnade stammande, men i den blick, han fäste på Maria, trodde han sig uttala det, för hvilket hans läppar icke funnit ord.
— På en gång skola orakelsvaren utfalla, — inföll Axel, som ända hittills skrattande åskådat det lilla uppträdet.
