58
— Det gick icke bättre för herr Werther, ha, ha, ha! — utbrast brukspatronen tillfredsstäld, men nu sväfvade den flygande kransen till baka och fastnade på Gustafs bröst, hvarvid denne med en blick, som om den lilla talismanen skulle tillfört honom hela lifvets lycka, tryckte honom till sitt hjerta.
— Uppbrott, mitt herrskap! — ropade Axel, som nu såg hövagnarne lassade. — Nu hafva vi två att välja på.
— Icke kan mamsell Maria åka på ett så högt lass? — sade brukspatronen orolig. — Den höga rågan måste bort.
— Af den, hoppas jag, skall icke mycket synas vid vår hemkomst, — invände Gustaf skrattande. — Men låt oss skynda! Jag tror, att detta lass är bäst.
— Efter det är litet högre, än det andra? — svarade brukspatronen stött. — Men, mina herrar, jag blottställer ej mamsell Marias och mitt lif, hvaraf så många andras lif bero.
— Söta Axel, låt aftaga litet hö! — bad Maria, som behjertade Lemners förskräckelse.
— Tiden medger ej att aftaga hö, då hvarje ögonblick hotar med regn. Saknar herr brukspatron mod? Gustaf och jag skola hjelpa till vid stegfärden.
— Kom! — ropade Maria, som från en annan sida af lasset obemärkt uppstigit och nu från dess högsta spets utsträckte händerna åt brukspatronen.
— Ack, om jag vore der uppe! pustade brukspatronen med sorglig stämma. — Res, mitt herrskap, res! jag går efter, — tillade han, icke utan ett slags bitterhet.
— Topp! — sade Axel och var med ett hopp uppe hos systern.
— Nej, Axel, då måste vi alla gå; ty så ohöfliga kunna vi icke vara.
— Nu är det andra lasset halfvägs hemma, och rätt som det är, så ha vi oss en dask, — sade körsvennen missnöjd.
