62
Femte kapitlet.
Gustaf hade redan tillbragt tvenne veckor på Strålvik, och var der allas gunstling, — dock icke hennes nåds, ehuru han, henne nästan omedvetet, påtvingat henne ett slags aktning, hvilken öfverlägsenheten mången gång ofrivilligt ingifver äfven åt de själar, som icke värdera dessa rikt lottade naturer. Majoren egde tilräckligt omdöme för att inse Gustafs förtjenster såsom lärare, och nog mycken smak, för att finna hans sällskap intressant.
Den karaktersfulle Harald hade utstått mången het stund för sin stelhet, men hade, efter första försöket att meddela modern skolrapporter, afstått från denna vana, sedan Gustaf öfvertygat honom, att den största dumhet är att berätta bestraffandet af våra fel. Modern såg väl saken ur en annan synpunkt; men Gustaf förstod gifva seger åt sin sats. Den lille vänlige Otto läste katechesen och skref på tafla, och Alma mottog daglig undervisning i tyska och franska språken. Gustaf, hvilken länge varit lärare i ett hus, der det senare alltid talades, behandlade det både i skrift och tal nästan som en inföding.
Lektionerna med Alma egde för Gustaf både behag och intresse. I hennes väsende låg en för hennes år mer än vanlig utveckling, och ändå var hon så barnsligt
