68
Nu talade majorskan rigtigt i moderns smak och försonade den gamla synden. — Det är äfven min tanke — svarade hon, infallande i sin vanliga ton — och skulle det komma i fråga, så hoppas jag nog, att Maria är förståndig.
— Låt bara icke pojkar förvrida hennes hjerna; ty det är en besynnerlig idé af våra unga flickor att föredraga dem framför karlar med anseende och erfarenhet, inföll majorskan. — Det måtte i sanning ligga något omotståndligt i studentspråket, — tillade hon ironiskt, i det hon fäste en vredgad blick på Alma och Axel, hvilka, oaktadt alla försök, ännu ej kunnat åtskiljas i enkleken.
Nu var åter modern sårad och det i dubbelt fall. Hon fruktade sjelf ganska mycket, att Gustaf intagit Marias hjerta; och hade icke »pojkar» och »studentspråk», dessa skärande missljud i modershjertat, inbegripits i majorskans tal, skulle hon säkert icke förnekat det; men nu, nu skulle hon med sitt lif velat göra det.
— Att de unga trifvas bland de unga, är ganska naturligt; så var det väl i vår, liksom i alla menniskors ungdom — återtog hon med värdighet, — och Maria har varit så litet till sammans med pojkar, att det på intet sätt skadat henne.
— Men herr Werther är min sann en farlig yngling, med sin vackra figur, sina talanger och sin synbara ömhet för mamsell Maria.
— Det är då alls icke farligt, ty de äro som syskon och ingenting mera — svarade fru Sylvén lugnt och öfvertygande, ehuru hjertat ville brista af harm och ledsnad.
Gustaf hade, sedan han blifvit jagad ur leken, satt sig på en bänk, nästan gömd af en trädstam; och som fruarne, utan att märka honom, sedermera placerat sig på ett gungbräde framför honom, hade han hört hvarje ord af deras samtal. O, hvilka känslor, hvilka tankar hade det ej uppväckt i hans själ! Oförvillad af orden, hade
