70
— Hvarför det, ers nåd, hvarför? — utbrast brukspatronen häftigt. Jag tycker, att de, som nu springa, icke passa så väl till sammans. Han har någonting så stolt och tappert, den unge herrn, hvilket icke passar för mamsell Maria.
— Det tappra är det sköna värdt, — invände majorskan leende.
— Hm, hm! — pustade brukspatronen och torkade det blossande ansigtet.
Majorskan hade vunnit sin önskan; hon hade väckt misstanke hos Lemner mot Gustaf, hvilken hon i sitt hjerta ändå icke kunde fördraga, just för det ädla och upphöjda, som hon icke hos honom kunde förneka.
Nu var det åter Gustafs och Marias tur att springa, och enklingen var en ung magister, synnerligen förtjust i den vackra flickan, och nu uppstod den häftigaste strid, som någonsin varit i en lek.
Maria hade genom sin smidighet och otroliga hastighet i vändningar undkommit den ilande magistern, hvilken alltid stod som en mörk ande mellan Gustaf och henne.
— Icke så häftigt, Maria, för Guds skull, icke så häftigt! — ropade fadern, som nu återkom med de äldre herrarne från en utfärd till klöfverlanden.
— Jo, det är allt skäl i verlden att förderfva sig för en lek, — inföll modren försmädligt, — i synnerhet när det kan vara så lätt gjordt som för Maria, som aldrig haft starkt bröst. — I det samma var Maria, hvilken nu ej kunde draga andan, nära att upphinnas af magistern, då den ovanligt vige och af kärlek upptände Gustaf med ett hopp öfver medtäflarens hufvud hann Maria, som, alldeles utmattad, nästan sjönk i hans armar.
Leken slutade, och Maria satt marmorblek och darrande på en bänk, omgifven af hela sällskapet.
— Gud i himlen, hon dör, mitt barn, min Maria! och det för dessa galenskapers skull! — stormade modern under häftiga tårar.
