71
Fadern, mot hvars bröst Marias hufvud hvilade, kände äfven en djup oro; men han besegrade sig manligt och tröstade med lugn och mildhet sin häftiga hustru, under det att han med friskt vatten baddade Marias panna och tinningar. Axel stod rådlös vid systerns sida, och Gustaf, den arme Gustaf, som anklagade sig för Marias och hennes familjs smärta, han led i detta ögonblick säkert mera än både far, mor och broder. Han stod lutad mot en trädstam utan att uppslå ögat, och man skulle trott, att Maria endast tillhörde hans inre verld, ty för den synliga tycktes han ej ega någon tanke.
— Maria är snart åter frisk, gode herr Werther! — hviskade den ömsinta Alma och lade vänligt handen på Gustafs axel.
Gustaf såg upp; men denna blick! Gud, huru bäfvade icke det goda, oerfarna hjertat för dess uttryck!
Alma hade sagt sant. Maria andades lättare och upplyftade nu det matta ögat.
Det vore förgäfves att söka skildra den glädje, som Marias återställande spred kring hela sällskapet. Lik en engel, nyss kommen från en himmelsfärd, flägtande frid och kärlek med de snöhvita vingarne, sådan syntes nu Maria. Modern jublade af förtjusning, och Axel var glad och lycklig som en älskare. Fadren var lycksalig, ehuru lugn i sin fröjd, liksom han varit det i sin smärta. Alma klappade händerna af glädje, och brukspatronen, som hela tiden gjort allt för att intala modern tröst, bestormade nu Maria med utrop och artigheter.
Maria såg Gustaf, som nu lemmat trädet, men ändå ej hade mod att framgå till henne; icke heller vågade hon nalkas honom.
— Var glad, Gustaf, — sade kyrkoherden vänligt till honom, — Maria är nu fullkomligt återstäld.
— Jag ser det med outsäglig glädje, men skall dock aldrig kunna trösta mig öfver att genom min obetänksamhet hafva varit orsaken till så mycken smärta.
