74
Sjette kapitlet.
Den 20 augusti var inne; men naturen egde ej det soklara leende, med hvilket hon bordt fira Marias adertonde födelsedag. Solen hade gömt sig bakom dunkla skyar, genom hvilka hon kastade mystiska blickar, likt bruden genom den förrådande brudslöjan. Vindarne hvilade drömmande i rosenhäckarne, och hela naturen, med sitt ljufva vemod, sin milda frid, liknade en stilla, tårögd bön, som på känslans ljudlösa språk smyger till allfaderns hjerta.
Maria vaknade, som hon trodde, väckt af den klara solstråle, hvilken genomträngt morgonens töcken för att, ljuft värmande, kyssa den sköna slumrerskans ögonlock. Hon anade icke, att det var Axel, som genom sitt inträde i rummet — huru sakta han än smugit sig in — dock förorsakat hennes uppvaknande.
Maria såg sig mornande omkring, utan att märka Axel, hvilken gömt sig bakom sängens snöhvita och skyddande sparlakan. Hennes första tanke var tacksägelse och bön — en bön, tagen ur djupet af hennes själ. Hon bad med dessa egna ord, som väl utgöra den egentliga bönen, som når Jakobsstegens högsta trappsteg. Under varma tårar upplät hon sitt unga hjertas blyga helgedom, lik-
